Funktionsrättskonventionen innehåller ett starkt förbud mot diskriminering i olika former och förbudet gäller såväl inom offentlig verksamhet som hos privata företag. Det är bredare än den lagstiftning som finns i Sverige.
Man skiljer mellan direkt och indirekt diskriminering:

• Direkt diskriminering
  Om en person på grund av en funktionsnedsättning behandlas sämre än en person utan funktionsnedsättning och de är i en jämförbar situation är det direkt diskriminering. Om det inte finns ett sakligt och acceptabelt skäl för att behandla personerna olika.
  
  
• Indirekt diskriminering
  Om två personer behandlas lika trots att de är i olika situationer kan det vara indirekt diskriminering. Det kan handla om en bestämmelse som verkar vara lika för alla, men som i praktiken missgynnar en person med funktionsnedsättning.

Skälig anpassning

Funktionsrättskonventionens diskrimineringsförbud är kopplat till ett krav på skälig anpassning. Skälig anpassning ska göras för att en person med funktionsnedsättning ska kunna få del av sina mänskliga rättigheter på lika villkor som andra. Diskrimineringsförbudet omfattar såväl underlåtenhet som otillräcklig skälig anpassning.

Otillräcklig skälig anpassning eller underlåtenhet att vidta skäliga anpassningsåtgärder är en egen diskrimineringsform.

Hur ska då bedömningen av vad som är en skälig åtgärd göras?

För att en åtgärd ska kunna krävas ska den vara nödvändig, lämplig, proportionerlig och inte utgöra en omotiverad börda. Vid bedömningen av om en åtgärd är skälig kan hänsyn tas till kostnad, praktisk genomförbarhet, vilka ekonomiska resurser som skyldighetsbäraren har, eventuella subventioner eller offentligfinansierade bidrag,

Det är ett jämlikt resultat som ska uppnås, så kallad ”materiell jämlikhet”. Det här innebär att lika fall ska behandlas lika och olika fall ska behandlas olika.