Artikel 20 – Personlig rörlighet

Illustration - Personlig rörlighet

Artikel 20 Personlig rörlighet

Konventionsstaterna ska vidta effektiva åtgärder för att säkerställa personlig rörlighet med största möjliga oberoende för personer med funktionsnedsättning, bland annat genom att:

a) underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad,

b) underlätta tillgång för personer med funktionsnedsättning till hjälpmedel av kvalitet och andra former av assistans och annan personlig service, inklusive genom att göra dem åtkomliga till rimlig kostnad,

c) erbjuda personer med funktionsnedsättning och berörd personal utbildning i rörelseteknik, samt

d) uppmuntra tillverkare av hjälpmedel att beakta alla aspekter av förflyttningsbehov för personer med funktionsnedsättning.

Vad innebär artikeln?

Artikel 20 ger alla personer med funktionsnedsättning rätt till personlig rörlighet:

  • Staten ska underlätta personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning på det sätt och vid den tid de själva väljer och till överkomlig kostnad.

  • Staten ska underlätta tillgång till hjälpmedel, olika former av assistans och personlig service, till en rimlig kostnad.

  • Personer med funktionsnedsättning och berörd personal ska få utbildning i rörelseteknik.
    För personal innebär det bland annat utbildning i olika rörelsetekniker, hjälpmedel och hur dessa används. Det handlar även om utbildning i behovsbedömning, förskrivning, utvärdering, reparation av hjälpmedel med mera.

  • Staten ska uppmuntra hjälpmedelstillverkare att beakta alla aspekter av förflyttningsbehov.

  • Staten ska säkerställa tillgång till nödvändiga rörelsehjälpmedel, andra hjälpmedel och andra former av assistans och personlig service till en rimlig kostnad, och av godtagbar kvalitet. Hjälpmedlen ska vara universellt utformade, möta olika individuella behov och bidra till ökad självständighet.[1]

Andra artiklar att hålla koll på:

  • Artikel 20 ska särskilt läsas tillsammans med artikel 9.

    Artikel 9 kräver att staterna ser till att hinder för tillgänglighet tas bort, exempelvis för byggnader och transportsystem. Artikel 20 handlar däremot om fysisk rörlighet – hjälpmedel, personlig service med mera. Dessa artiklar kompletterar alltså varandra. 

    Fysisk tillgänglighet är exempelvis ett krav för att en person som använder rullstol ska kunna ta sig in i en byggnad och tillgängliga tåg en förutsättning för att en person med funktionsnedsättning ska kunna åka med ett tåg.

  • Enligt artikel 20 ska staterna underlätta tillgång för personer med funktionsnedsättning till hjälpmedel av kvalitet, andra former av assistans och annan personlig service. Det inbegriper att göra dem åtkomliga till rimlig kostnad. Konventionen ger inte enskilda en rätt att få sina hjälpmedel eller insatser i övrigt helt gratis. Konventionen säger att hjälpmedel ska tillhandahållas till rimlig kostnad. Vad som är en rimlig och överkomlig kostnad  kan däremot skilja sig åt mellan olika personer.

    Artikel 20 bör därför  läsas tillsammans med artikel 28 om stöd för utgifter kopplade till funktionsnedsättning. Artikel 28 säger att  staterna ska säkerställa att enskilda som lever under fattiga förhållanden får tillgång till stöd från staten med utgifter som är relaterade till funktionsnedsättning. Hjälpmedel är en sådan sak.

Källor och webbresurser

Marco Fasciglione, “Article 20 [Personal Mobility]”, i Valentina Della Fina, Rachele Cera & Giuseppe Palmisano (red), 2017, 
The United Nations Convention on the rights of persons with disabilities – A commentary,
Länk till förlagets informationssida om boken